Isländsk fårhund grupp 5

Spetsar o raser av urhundstyp

Historik:
Isländska fårhunden är den enda hundras som har Island som sitt ursprungsland. Den kom till Island med de första nybyggarna som var vikingar (åren 874-930). Rasen och dess sätt att arbeta har anpassats efter terräng och lantbruksmetoder. Den blev en viktig hjälp för islänningarna i deras hårda kamp för att överleva under århundradena och den har varit oumbärlig i arbetet med att valla gårdarnas djur.

Användningsområde;
Rasen betecknas ofta som en gårds- och vallhund. Som sådan har den också vaktande uppgifter. Utan pardon föser hundarna bort gårdens betanden djur ifrån köksträdgårdar och näraliggande slåtterängar. Som gårdshund har den också till uppgift att hålla gården ren från vilda djur som inte har där att göra. Det är främst i arbetet med får som den isländska fårhunden värderats men den används även vid förflyttning av hästar och kor. Rasen fungerar som sällskapshund i en aktiv familj.

Hälsa:
Rasen uppvisar hittills inga kända rasbundna sjukdomar i Sverige, men höftledsdysplasi (HD) förekommer. Den uppnår ofta hög ålder vilket får betraktas som ett teckan på god hälsa.

Egenskaper/Mentalitet:
Det ska vara en smidig och härdig vallhund som driver med skall. Det är en synnerligen användbar vallhund för att flytta djurflockar mellan bergen och för att finna enstaka djur som skilts från flocken. Det ligger i rasens natur att vara mycket alert och den välkomnar entusiastiskt besökare utan att visa aggressivitet. Rasen är gladlynt, vänlig, nyfiken, lekfull och orädd. Jaktinstiinkten är svag.

Storlek och utseende:
Rasen är en nordisk vallande spets. Den är något under medelstorlek och upprättstående öron och ringlad svans. Kroppen är rektangulär. Uttrycket ska vara vänligt, intelligent och glatt. Könsprägeln ska vara tydlig. Mankhöjd hanar 46 cm och tikar 42 cm. Många färger är tillåtna enligt rasstandarden, men en färg ska allltid dominera. Vanligast förekommande färger är: alla nyanser av gulrött, från créme till mörkt rött, leverbrunt, grått och svart, ofta med vita teckan.

Pälsvård:
Två varianter förekommer, kort- och långhårig. Båda ska hå tjock päls som ska vara extremt vädertålig. Den ska klara av det isländska klimatet och den isländska terrängen. Pälsen ska skydda den arbetande vak- och vallhunden från kraftiga vindar, regn, snöglopp och dimma i temperaturet som varken är särskilt höga eller låga. En isländsk fårhund ska kunna simma över en starkt strömmande isälv och ha en sådan pälskvaiité att den kan ruska sig torr efter simturen. Pälsen är lättskött och borstning någon gång i veckan är tillräckligt. Kloklippning och hålla rent under o runt tassarna bör också göras. Har själv upptäckt att dom aldrig luktar hund, hur mycket dom än varit ute i rusk/regnväder .....


Övrigt:
Den ska vara glad i människor och kunna arbeta tillsammans med andra hundar. Den är tydlig i sitt vaktande av gården mot främmande djur. Vilda som tama djur som kommer in på gården (reviret) blir bortfösta snabbt och distinkt. Den behöver inta bara fysisk motion. Dess ursprungliga arbetsuppgifter, i synnerhet det vallande ställer stora krav på hjärnans medverkan. Får den inte arbeta bland gårdens djur, kan det få sitt mentala behov tillfredsställt genom lydnadsträning, bruks, viltspår eller agility, Idag finns det mycket man kan aktivera sin hund med.