allt annat än positivt .....
Ska det aldrig ta slut med alla "fel" man får ??? Efter att ha gått igenom skiten jag fick tidigare i år, fick jag i mitten av oktober väldigt ont i bröstet när jag andades. Varje andetag kändes som knivhugg, och nära döden upplevelse när man känner att man inte får luft. Fruktansvärt !! 
Kontakt med HC, fick komma på en akuttid hos Familjeläkarjouren, träffade en sjukgymnast .... hon trodde kanske det var en inflammation i ryggkotorna, fick göra en del rörelser tillsammans med henne + att det skulle göras hemma. Inte fasen blev det bättre, tvärtom !!! Dagen efter var värken ännu värre, så ont! Åter fick jag en akuttid, denna gång med läkare, skickades in med ambulans till Gävle sjh och sedan var det bara att vänta. Det kändes lite väl dramatiskt med ambulans, fick en sängplats på akutkirurgen. Kom in vid 13-tiden, fick smärtlindring först vid 17-tiden, hade dglömts bort!!!
Innan var det samtal med AT läkare, EKG togs, inga fel. Fick även göra en datortomografi. Den läkare som sedan kom efter ett antal timmar trodde det kunde vara en kraftig lunginflammation, fick fler tabletter och kunde ringa Göran som kom o hämtade mig. Då kändes allt ganska ok, men det var nog tack vare sprutan som höll ner värken. Värken fortsatte dagen efter, läkarbesök igen med provtagning då kändes det ganska bra. Dagarna som följde fortfarande ont, läkarbesök o nya prover igen 10/11 + 13/11 nu låg iaf sänkan normalt efter att ha varit skyhög.
Värken fortsätter, men hålls nere av alla värktabletter .... Läkaren ringer 15/11, besök 17/11 + provtagning. Vill jag får jag remiss till sjukhuset, men avvaktar. Blir väl bara att ligga där igen x antal timmar igen. Allt rulllar på, ibland känns det bättre, sen är det dåligt igen ...
21/11 ringer läkaren, frågar igen om jag vill åka in, då kändes det väldigt dåligt så ny remiss skrivs som vi får hämta på HC. Efter ett par timmar kändes det bättre och bestämmer mig för att avvakta ytterligare. Känner också att komma in på akuten själv så blir man troligen sittande där, och det kände jag att det orkar jag bara inte.
Sista veckorna har nätterna varit bättre, ej känt av den hemska smärtan i bröstet, och det är betydligt lättare att andas, däremot lite känsla av panikångest, men tack o lov har det släppt efter en stund, och det har kommit kvällstid eller på efternatten. 23/11 har det känts betydligt bättre, och dessa hemska hugg har inte känts av. Men orkar inte göra någonting, och det är väldigt irriterande. Jag har aldrig varit en person som bara inte gör någonting, utan tvärtom har man alltid något att ta tag i, och med dom fyrbenta finnas det oxå alltid något som ska göras. Klarar inta av att gå längre sträcka utan kryckan ...
27/11 idag FÖRSTA DAGEN JAG HAR VARIT UPPE HELA DAGEN sedan detta elände började för 6-7 veckor sedan. Att bara ligga till sängs dag ut o dag in är verkligen bedrövligt, men det var det enda som fungerade för att det inte skulle göra så jävulskt ont. Har inte ens orkat följa med vad som hänt o inte hänt på FB, annars hade det kanske kunnat fördrivit tiden lite.
ÅH, vad jag hoppas det nu vänt o man kan få komma tillbaka till ett normalt liv - har anmält en hund till Mässan, hur det blir vet jag ej, men kände att jag måste ha något att se fram emot, ännu en tid kvar så det är bara att hoppas .... 
2017-11-27 14:21 | 0 kommentarer